Om klubben

1945 – Klubben bildas

Einar Stenström, en av de som var med från början, berättade så här: När jag 1936 kom till Tyresö och köpte tomt att bygga på, visade Tyresö Förvaltningsbolag två tennisbanor – vid Orrnäset och Tegelbruksvägen – som dragplåster för tomtspekulanter. Jag tror inte en människa hade spelat på banorna. De var igenvuxna med nästan manshöga tistlar och annat gräs. Banan vid Tegelbruksvägen hade anlagts redan 1934 i samband med en sportstugeutställning. Vi var en del familjer i min närhet, som hade uppväxande ungdomar som saknade sysselsättning på sommaren. En del gav sig därför snart iväg på annat håll. Då fick jag idén att sätta igång med tennis i synnerhet för ungdomens skull. Jag framförde idén att bilda en tennisklubb till Per-Axel Branner. Han blev eld och lågor och med hans energiska ingripande tog vi ut några personer, som tillsammans beslöt att bilda Tyresö Tennisklubb. 

Den 19 april 1945 ägde ett första sammanträde “med intresserade för bildande av Tyresö Tennisklubb” rum i Kungliga Tennishallens restaurang vid Lidingövägen i Stockholm. Förutom Einar Stenström, sammankallande, deltog regissör Per-Axel Branner, advokat Walter Fröléen, Birger Kraft, ingenjör Bertil Liljekvist, grosshandlare Juan Morales, doktor Gunnar Mårtensson och direktör Melcher Sävfwensten. Vid mötet berättade Stenström, att markis Claes Lagergren hade svarat ja på hans fråga om Förvaltningsbolaget ville åta sig att iordningsställa tennisbanorna såvida en tennisklubb bildades för banornas skötsel och utnyttjande. 

Formellt bildades klubben den 3 juli samma år vid ett möte i Per-Axel Branners hem. I detta möte deltog fil doktor Tore Linnell och bokförläggare Oscar Setterblad. Walter Fröléen skrev klubbens stadgar. Man uppdrog åt Branner, Fröléen, Morales och Stenström att ta upp förhandlingar med Förvaltningsbolaget om att klubben skulle få arrendera banorna. Förhandlingarna var framgångsrika och klubben fick arrendera banorna på 20 år utan arrendekostnad mot att klubben förband sig mot att hålla banorna i spelbart skick. Orrnäsbanan var redan i någorlunda skick, men Tegelbruksbanan var bedrövlig. Båda banorna saknade bevattningsanläggning. 

Ordförande från starten och fram t o m 1953 var Per-Axel Branner. Walter Fröléen var sekreterare 1945-1947. Einar Stenström blev klubbens förste kassör och han kunde 1947 inkassera 35 medlemsavgifter á 10 kronor. (På den tiden och ända fram till 1979 togs det bara ut en medlemsavgift per familj oavsett hur många familjemedlemmar som aktiva tennisspelare.) De första bancheferna för Tegelbruksbanan var Birger Kraft och Bertil Liljekvist. För Orrnäsbanan svarade körsnär Ivan Petterson och Rudolf Storch. När Petterson hastigt avled, svarade Storch ensam för Orrnäsbanan ända fram till 1957, då Sture Jakobsson tog vid. Klubbens årsmöten hölls de första åren på Kgl Tennishallen.

1946 – Spelet kommer igång

Det visade sig att det skulle kosta en hel del pengar att sätta banorna i användbart skick. Flera tusen kronor (mycket pengar på den tiden!). Den andra juli 1946 bildades den första Garantiföreningen för Tyresö Tennisklubb. Syftet var att ekonomiskt stödja klubben. Garantiföreningens första medlemmar var Per-Axel Branner, Walter Fröléen, Birger Kraft, Bertil Liljekvist, Juan Morales, Gunnar Mårtensson, doktor Ove Naglo, Ivan Nordgren, Åke Rehbäck, Einar Stenström och Melcher Säwensten. 

Sommaren 1946 kom också spelet igång på allvar och därmed startade medlemsvärvningen på allvar. 1946 räknas som klubbens första verksamhetsår. Det första klubbmästerskapet arrangerades också – en klass!

1947 – Den första stora tävlingssommaren

Hösten 1947 blev Arne Ljunggren medlem och Herbert Johansson efterträdde Walter Fröléen, som flyttade från Tyresö (men som sedermera återkom). Dessa personer donerade solidariskt de pengar, som erfordrades för upprustningen. (Formellt lånades pengarna till klubben men utan ränta och amorteringar. Återbetalning skulle endast ske om tennisklubben upplöstes.) Sommaren 1947 löstes den problematiska bevattningsfrågan för Orrnäsbanan hjälpligt genom att Ivan Petterssons brunn fördjupades och försågs med motorpump. Tegelbruksbanan kunde däremot knappast användas pga torka, men under hösten grävdes brunn också vid denna bana. 

Detta år kom också juniorverksamheten i gång. Juniorverksamheten subventioneras av klubben bl a genom att juniorerna kollektivt har gratis tillgång till banan två timmar per dag måndag-fredag. Till junior-verksamheten får också klubbens simsektion räknas. Den tillsattes redan 1947 (Willars, Hellstrand och Naglo). Detta hade ju inget med klubbens huvudverksamhet – tennis – att göra men låg väl i linje med tennisklubbens idé att ge områdets ungdomar meningsfull sysselsättning. Tennisklubben stödde simundervisningen ekonomiskt under åren 1948-60 och ordnade simuppvisning och provtagning vid Trinntorp i samarbete med villaägareföreningen, som numera ensam driver simskoleverksamheten. 

Redan 1947 var det ganska livliga tävlingar. Juniortävlingarna avslutades med prisutdelning på Orrnäsbanan. De vuxna fick sina priser vid den första årsfesten, som hölls på restaurang Anglais i Stockholm. Den förste klubbmästaren blev Magnus Bergwall, som i finalen besegrade den betydligt äldre Arne Ljunggren. 

Den första årsfesten avhölls i september 1947 på restaurant Anglais i Stockholm. Ordföranden Per-Axel Branner höll spirituella tal på vers i vilka han hyllade klubben och dess medlemmar, särskilt dem som kämpat väl i tävlingarna. Per-Axel Branner skaldade bland annat så här storvulet. Observera att åskådarna var uppåt hundra!: 

“I parentes jag nämna vill, att en gång nittioen
såg på, så bänken brast. Så stark var spänningen!
Det var en match i single-spel – i dubbeln var vi fler.
Till nästa år jag tror vi bör se till kommunen ger
oss medel till ett stadion – så klubben har en chans
att arrangera Davis Cup – vi Båstad slår med glans!” 

Nå så blev det ju inte. Men tävlingarna var inte de sämsta: 

“Och nu till våra tävlingar, som lyckligt förts i hamn.
Var seger har bejublats och segermannens namn
har föns på ryktets vingar till en och var av oss
som i Tyresö betagen, begeistrad är förstås.
För egen del så blev jag i första matchen slagen
av Juan Morales, som var bästa man för dagen.
Men jag är inte ensam om den rätt så bittra lotten
att se sig klart besegrad av en vän, som tar hem potten,
ty omgång efter omgång så vann till sist den man,
som mest var koncentrerad och rätta rytmen fann.
Och allra högst på toppen av single-pyramiden
vi finner tvenne mannar, som vunnit hela tiden.
Den ene är vår Ljunggren, som mötte i finalen
den unge Magnus Bergvall. Vem skulle ta pokalen?
Vi satt där i vår spänning och tippade så smått.
Till sist var matchen avgjord och segern hade gått
till tennismästarn Bergvall. Kom fram och hämta priset!
Vi ära den som äras bör på gamla, goda viset.
Arne Ljunggren i finalen was made our second string.
I kampen om pokalen försvann till sist hans sting.
Men andrapriset värdigt han försvarat. Det är hans.
Vem vet, han kanske nästa år tar segern hem med glans!
Om tredjepriset möttes Kurt Norling – Liljekvist
och segern tog den förre, ty han är yngst helt visst
Jag tror vi får i Norling en man av Schröders mått.
”

1948 – Pramfors-lir och Pramfors-pokal

Antalet medlemmar (familjer) hade ökat till 41. Walter Fröléen efterträddes 1948 som sekreterare av Bertil Liljekvist (1948- 1949). Simavslutning med märkesprov arrangerades i Trinntorp. Och så var det klubbtävlingar förstås. Visst hade man både spänning, kamp och fest på den tiden. Hör här vad Arne Ljunggren berättar om tävlingarna och bakgrunden till uttrycket “Pramfors-lir” (dvs spel dominerat av lobbar): 

“Den värsta match jag personligen varit med om var mellan mig och Hans Pramfors. Pramfors arbetade i guldsmedsbranchen och är odödlig i klubbens historia genom att han skänkt vandringspriset i herrdubbel, ett pris som kommer att vandra i evighet. Pramfors hade mani på att lobba. Matchen varade i två timmar och jag var helt slut efter matchen. Jag hade oerhörd hjärtklappning och har aldrig känt mig så dålig som efter den matchen, där jag hade fått springa i över två timmar. Jag var ju ingen ungdom utan närmare 50 år. På kvällen samma dag var det kräftskiva hos Bojan och Kalle Andersson för tennisklubbens medlemmar. Jag var då så slut att man fick leda mig hem på natten.” 

1948 hölls årsfesten den 6 december på Kungliga Tennishallen. Festen föregicks samma dag av “snabbinomhusvintermästerskap” som vanns av dubbelparet Pramfors/Mårtensson.

1949 – Orrnäsfolket och Tegelbruksfolket

Medlemsantalet har stigit över de femtio. Arne Ljunggren och Kurre Norling blev det här året banchefer för Tegelbruksbanan. Bo Bexelius valdes till revisor och får därmed räknas in bland klubbens första funktionärer, trots att han i skrivande stund är still going strong
på den posten. Med sina 47 år på samma post har han något av ett uthållighetsrekord. Klubbmästerskapen upptog inte mindre än sju klasser. Men dessutom hade man “midsommarspel” med tävlingar mellan Orrnäsbanan och Tegelbruksbanan. Tegelbruket vann med 4-2. 

Det här kanske tarvar en förklaring. Hela klubben var indelad i två “stammar” – “Orrnäsfolket och “Tegelbruksfolket”. Gränsen gick ungefär på gärdet vid Finborgsvägen och Nytorpsvägen, nedanför Ljunggrens. För de som växte upp i sommarvärlden på Tyresö fick på det här sättet Tyresös karta ansikten. 

Det bildades ett kontaktnät och sammanhållning över Tyresöhalvön – kanske klubbens allra viktigaste uppgift. Det var nog inte så farligt med konkurrensen mellan de båda stammarna – även om nog Orrnäsfolket ansåg sig finare. Det var ju där de flesta tävlingar ägde rum (det verkliga skälet till detta var solens placering, som var bättre där för kvällsmatcher). 1949 var det Högloftet på Skansen som besöktes för årsfest och sedan KAK tre år i rad.